Efter hinnsvepningen sa hon att vi bör ha packat väskan och att Tommy måste vara tillgänglig.
Under dagen var jag i princip sängliggandes då förvärkarna kickade igång ordentligt.
De gick aldrig klocka under dagen, men senare på kvällen började vi förstå att det var allvar.
Vi lade Allis för natten kl 19 och då märkte jag att värkarna kom med ungefär 35minuters mellanrum, dock inte alls under många sekunder.
Men så kommer vi till det underliga..
Redan 19.30 började värkarna komma med mycket kortare mellanrum och höll i sig ca 35 sekunder. I denna stund bestämmer vi oss för att... baka en kladdkaka (??)
Är man kladdkakeälskare så..
Kl 22 ringer jag in och säger att det börjar göra riktigt ont.
Barnmorskan tyckte att vi istället skulle slå på en skräckfilm och ta det lugnt ett tag - tills jag känner att det verkligen gjorde ont.
(Vilket det redan gjorde ju..?)
Vi gick och la oss vid 23.00 men så känner jag att det gjorde riktigt jäkla ont..
Vi startar bilen och värmer upp den och väcker sedan Allis för att lämna henne hos mormor och morfar.
Jag ville vara den som skulle väcka henne och ville hon bli buren av mig så ville jag också vara den som bar henne till bilen.
Så jag strök henne på pannan och sa endast en gång - vill du åka till mormor och morfar?
Hon vaknade direkt med ett leende på läpparna och började prata om vad de skulle hitta på tillsammans.
Jag bar henne till bilen tillsammans med starka värkar och vi pussades och pratade om att hon skulle till morsfars.
Jag ville inte säga direkt då att vi skulle lämna henne för att få en till bebis.. Kände att det kunde bli så fel, sådär mitt i natten med en trött tvååring.
Hon visste ju att hon någon dag skulle in till dem för att sova när bebisen kommer.
Jag satt med henne i baksätet på vägen in till BB och jag tackar för att det var mörkt ute..
Hade Allis sett hur jag såg ut då, med att försöka hantera smärtan, hade nog hon blivit lite rädd.
Vi lämnade - tack och lov - av en lycklig dotter hos morfars och åkte vidare till slutdestinationen.
När vi kom in möttes vi av en trevlig barnmorska som direkt tog oss till förlossningsrummet med orden -"jag ser på dig att det är allvar".
De undersökte mig och då var jag öppen 5cm.
Under denna tid gör värkarna så fruktansvärt ont och då beslutade jag mig för att inte ta någon bedövning. Om jag klarade det förra gången skulle jag klara det nu.
Däremot gick aldrig vattnet, och när jag kände att tryckt nedåt var så starkt så ville jag att de skulle ta hål på hinnan så vattnet skulle gå.
I min okunskap trodde jag att de typ skulle ta ett nålliknande föremål för att snabbt göra ett lite hål..
Men icket. Vad de gör är att de i princip gräver runt tills några lager hinnor spricker så vattnet går. Det gjorde rätt ont..!
En kort stund senare kände jag att nu jäklar MÅSTE jag krysta. I den stunden fick jag inte det, men de gjorde en tll undersökning och då var jag öppen 8cm.
Det var nog det värsta jag varit med om - att kroppen talar om för mig att krysta men man får inte.
Jag kämpade mig till den 10de centimetern, och det tog ett tag innan jag kom dit, och nu fick jag nästan panik - jag måste få krysta!
Så jag skrek ilsket åt barnmorskorna - för i helvete, låt mig få krysta!
Hon undersökte mig igen och nu, nu skulle jag få krysta. Vi skulle få träffa vår bebis!
Jag lyckades bra med andningen och kunde lyssna på barnmorskorna mellan lustgasen.
Här gör det så jäkla ont. Sju resor värre än med Allis. De förklarade att det gjorde helvetes ont för att allt gick så snabbt..
00.30 kom vi in till förlossningen, 02.23 var han född, vår fina John oliver Stenmark.
Jag trodde att jag krystade i kanske 40minuter.. Det gjorde så ont, så ont, så ont.
Men Tommy sa att jag krystade ungefär fyra gånger, under tio minuter, och sen var John ute.
11 timmar efter att John var ute åkte vi hem..
Vi fick ett väldigt bra bemötande av barnmorskorna i Skellefteå, men två minuter efter jag fött frågade de när vi ville hem.
Det visste vi ju inte då, det var vi alldeles för trötta för. Vi sa först att vi ville känna efter men förmodligen stanna kvar två nätter.
Åker vi hem börjer ju vardagen direkt.. Det orkade inte jag, utan ville stanna kvar och njuta av lugnet.
Men de fortsatte fråga fast med en underliggande ton att vi borde åka hem.
Så tillsist kände vi att det är väl lika bra att åka hem då.
Nu är det dags att duscha och förhoppningsvis får vi göra natt snart.
På återseende!
När vi fick våran Alice var de åxå mkt tjat om när vi skulle hem. Smärtan är ju sjukt hemskt. Men så himla värt! Skulle lätt göra om de.
SvaraRadera