Duschen, tid för ensamtid. Fast jag är oftast aldrig ensam.
En tvååring som smyger in eller en pappa som undrar var hans glasögon ligger.
Jag har verkligen glömt, eller kanske förträngt, vad "denna tid" gör med en.
Graviditet till förlossning till spädbarn.
Jag känner hundra känslor samtidigt och det gör mig galen. Sömnbristen spelar redan mig spratt och alla hormoner gör att jag inte bara är glad, lycklig och euforisk. För så är det verkligen, jag älskar min son så fruktansvärt mycket. Jag älskar hela min familj och är så otroligt lycklig och stolt över att de är mina.
Men mina tankar flyger också iväg till konstiga känslor som utanförskap, tristess, och nedstämdhet.
Utanförskap för att han har hon. För att jag oftast måste sitta kvar i soffan och amma medan de leker. Eller för att han erbjuder sig att ta henne några timmar så jag får sova.
Tristess för att det känns som att det enda man gör är att sitta på arslet och amma.
Och nedstämdhet på grund av, vad jag tror, beror på sömnbristen.
Men! Så kommer också alla känslor om lycka, eufori, och SÅ MYCKET KÄRLEK. På en och samma gång.
Så därför hjälper duschen mig, att hålla tankarna på rätt bana.
Och för att tvätta bort rumpsalvan, för att sedan ersätta det med en ny...
Han är bara så fin
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
SvaraRaderaDen här kommentaren har tagits bort av skribenten.
SvaraRaderaNi kanske ska börja med ersättning istället så att ni kan del mer lika på allt. Amning är inte ett måste och alla mår inte väl av det. Både mor och barn ska må väl.
SvaraRaderaPrecis så är det, alla ska må bra! Jag vill däremot helamma, i alla fall nu, och i övrigt får jag mycket hjälp hemifrån.
Radera