Allis har, som jag skrivit tidigare, varit väldigt ödmjuk mot mig och hela bebis-grejen.
Nu på sistone har det varit ännu mer gos, vill vara väldigt nära både jag och Tommy och mycket prat om att vi älskar henne.
Så häromdagen när vi var på mitt jobb (enda "äventyret" jag orkar med och då badar vi inte ens) började hon prata om bebisen och ville gosa med magen. Hon drog upp min tröja inför några stycken och började prata fint till bebisen i magen.
Detta har egentligen bara Tommy sett - hennes fina sätt med magen. Så självklart blev jag väldigt känslosam och jag började riktigt fulgråta inför kollegan när jag förklarade detta för henne.
En annan sak som också slog mig, var att jag har bara försökt förbereda mig och stålsätta oss inför denna kommande utmaning, att jag lite missat att det är ju inte bara en utmaning..! Om ni förstår mig rätt..
Jag har försökt stålsätta mig inför denna tid med bebis och att få ett till barn, att jag bara tänkt på det tuffa.
Jag har inte riktigt reflekterat över att vi ger ju faktiskt Allis en kompis för livet. Vi får dubbel kärlek och även Allis!
Det kommer ju förmodligen att bli väldigt tufft för henne också, då hon nu varit själv i 2,5 år.
Men jag känner, särkilt nu när det närmar sig, att jag vill fokusera mer på det jag tänkt alldeles för lite på - vad himla fint det är med syskon och den extra kärleken vi får!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar