Vi är tre i syskonskaran, min bror äldst, sen min syster Maia och sist jag.
Känns konstigt att vi alla åldras. 30 år är ingen ålder, men vi tre har barn och min syster väntar sitt andra barn. Vi lever helt enkelt vuxenlivet. Samtidigt som jag älskar att ha blivit vuxen, med barn, hus och allt däremellan, så skräms jag lite av att livet helt plötsligt känns så kort. Det är svårt, men det gäller ju verkligen att leva varje dag. Inte bara överleva, utan leva och må bra.
Sedan Allis föddes har jag, som jag skrivit tidigare, haft dödsångest..
Ångest över att något ska hända det finaste och underbaraste vi har. Ångest över att något ska hända oss, att hon skulle bli utan föräldrar. Och för att göra hjärtat lite mer skört tänker jag på att mina föräldrar också åldras, samtidigt som vi barn gör det. Hoppas att vi alla får vara friska och leva tills vi levt klart! Tills vi levt ett långt och lyckligt liv, alla tillsammans.
Familjen är ju bäst, det är bara så!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar