När man spenderar sin tid med familjen, med barnen - i detta fall Allis som är äldre- och man leker, man hjälps åt att kratta, man går till skogen.. man träffar får, hästar och man njuter av att vara med hela familjen. På den plats man trivs som bäst.
Då känns det extra jävligt att lämna detta ställe. Sådär så att det gör ont.
Vi har alltid trott att vi ska bo här, därför har vi lagt ned blod, svett och tårar på detta ställe, med allt vad det innebär.
Vi har framför allt blivit komplett här, skapat en familj.
Nu är det inte spikat att vi ska flytta, vi har inte hittat ett annat hus.. men någon gång lär vi ju ska flytta då vi inte längre ska bygga ut.
Men jag försöker förbereda mig mentalt på att vi ändå kommer att bo någon annanstans.
Fastän jag vill gråta en skvätt när jag tänker på att lämna vårt hus, se någon annan stå på vår tomt, så ser jag faktiskt framemot att flytta också.
Jag gör det ju trots allt med de viktigaste - med min familj. Och det innebär ett nytt kapitel, ett kapitel jag ändå är redo för.
Önskar bara att detta beslut var lätt. Att hitta ett hus vi tillsammans gillar och kan älska lika mycket som vårt nuvarande.
Men det är så svårt. Och frustrerande på många sätt, vilket gör att vi känner oss pressade och stressade. Och där ville vi inte hamna!
Vi får försöka fokusera på vad som är viktigt just nu och inte glömma att andas lugnt. Och kramas!
(Men öjj, ÄR HAN INTE VANSINNIGT SÖT?!)
